En skeppsbruten

True Blood

2008-12-03T09:27:00.005+01:00

Six feet under är en av de mest underbara tv-serier jag någonsin sett. Åh alla personerna i den, deras fruktansvärda smärta och fantastiska värme, jag ryser till när jag tänker på dem. Nu har skaparen av Six feet under, Alan Ball, skapat en ny serie vid namnet True Blood. Det har säkert nästan alla redan hört, och den handlar som namnet kanske antyder om vampyrer. Eller det verkar som att den gör det i alla fall. Nu har jag i alla fall sett en massa avsnitt av den och andan från Six feet Under och hans tidigare film American Beauty lever minst sagt kvar. I en sjaskig sydstatshåla målas samtiden upp runt en bar och människorna som besöker den. Där finns alla möjliga typer, från superkristna gamla tanter till korkade rednecks och telepatiska servitriser. Och mitt i allt det här finns alltså också vampyrer. De har precis "kommit ut" med sin existens och försöker nu kämpa för sina rättigheter. Vampyrerna är döda men ändå levande, och vissa har levt som vampyrer i världen i tusen år. På dagarna måste de vara inomhus, eftersom solljuset bränner sönder deras hud. Men på nätterna kan de vara ute och härja, till exempel vid sin egna bar Fangtasia dit människor kommer för att ha sex med vampyrerna. Vampyrerna vill ha deras blod, och människorna vill ha upplevelsen. Vissa vampyrer däremot, till exempel den viktiga karaktären Bill, lever på det syntetiska blodet True Blood, och är alltså inte beroende av människoblod. Då kan han ju leva som en vanlig människa, och det vill han också göra, vara en av alla andra. Detta upprör i båda läger, både bland människor och vampyrextremister. Fördomar och hat blandas, och kan märkas på skyltar där det står "god hates fangs", fangs är alltså vampyrernas vassa tänder. "God hates fangs" och "god hates fags" är ju inte så olika, och det är väl lite det Ball spelar på här. På den amerikanska söderns hat mot olikhet, både från kyrkans och de vanliga människornas håll. Alla delar tas upp här, som förutom de hyperrealistiska inslagen är en fullständigt realistisk samtidsskildring. Icke-normativa könsidentiteter har också sin plats, det är lite skönt för det känns inte som att nån glömts bort. Det är fint, men det handlar mycket om hat. Hat från alla sidor, mot varandra av en massa olika anledningar. Vampyrerna känner sig överlägsna, människor hatar vampyrer, rednecks hatar homosexuella och kyrkan hatar allt som är emot gud. Lite så som att vad du tror på är sant är det också, människorna har totalt olika världsuppfattningar men alla verkar stämma. En alkoholiserad kvinna tror att hon har en demon i sig, hon går till en voodookvinna som tar bort demonen, och sen är hon en helt ny människa. Tron är en stark kraft. Jaja men det är en jävligt soft serie, den är rolig och lekfull men ändå verkligen på riktigt och relevant. Karakärerna är fina intressanta och väldigt väldigt "mänskliga". Det är ju bra, och just det sen är den ju lite kriminalserie också för det händer en massa mord och grejer och det är också soft för allt blir lite roligare om det finns spänning i vardagen. Så det är en fin bra rolig och intressant blanding som bildar en juste helhet.

Walter van Beirendonck

2008-11-23T15:40:00.003+01:00

Manlighet

2008-11-21T15:15:00.007+01:00

Idag skulle nog många svenska män säga att dom var jämställda. Horace Engdahl har sagt att "nu är det bara att vänta på att en viss typ av man dör ut". Men är det verkligen så här enkelt? Skulle Sveriges kvinnor uppleva Sverige lika jämställt? Ja egentligen vill jag ju inte tala i könskategorier men i den här kontexten så är det nog tyvärr nödvändigt, eftersom att genusdualismen trots allt är så närvarande och vital i vårt samhälle. Många människor tänker i dessa kategorier, och värderar nog också människor utefter dessa. Ett intressant exempel på detta är den manliga homosocialiteten. Tänk alla sammanhang man varit i där det varit så tydligt, i alla fall så här i efterhand, att de flesta män där mest kämpat för varandras uppmärksamhet. Att få bekräftan från en annan man, eller kanske ännu hellre flera andra män, väger så tungt i många mäns ögon. Att vara en man som andra heterosexuella män gillar, klappar uppmuntrande på ryggen och garvar med. Eller när det är mycket mer subtilt, det är ju kanske nästan värre. För många män så väger nog det här betydligt tyngre än att få samma sociala uppmärksamhet från en kvinna. Nä kvinnan henne knullar man med gullar med och så, är lite "snäll". Begäret efter andra män utlevs genom homosocialiteten, som kan förstås som en kontrollerad form av homosexualitet i en djupt heterosexuell kontext. Detta tänkande och medvetande finns självklart i en mängd olika former, men faktiskt väldigt ofta med konsekvensen att en ömsesidighet med medlemmar av "det andra könet" omöjliggörs. Värderingen i kön och en normativt tvingande heterosexualitet kan faktiskt sägas leda till detta, eftersom det grovt leder till en uppdelning av människor där den ena kategorin ses som jämlikar och vänner och den andra som sexualobjekt. Självklart drar jag det långt här, men man bör faktiskt tänka till på vad ett tänkande ger för konsekvenser i längden och i de mer polariserade kontexter där förhållandet och den ojämlika maktrelationen dras till sin spets.

The system

2008-11-11T11:07:00.012+01:00

Jag är ganska trött på begreppet systemet. Alltså systemet som i det system vi lever i, det är inte något systembolag jag snackar om. Självklart är det någon form av system vi lever i, som bygger på flera olika strukturer, normer och diskurser. Det här systemet är ju något som formas och som vi formar hela tiden, vi är ju både producenter och produkter av det. Det som jag stör mig på är snarare att se "systemet" som någon slags motståndare, eller som något som är på ett eller annat sätt som t ex "vi lever i ett väldigt starkt system". Asså det är ju vad vi är, vi är ju den värld vi lever i. Allas våra kontexter vilar på den. Självklart finns det individer med betydligt mer makt än andra, men det är ju i samspelet mellan oss alla som den här världen skapas.

Självklart finns det en massa taskiga maktstrukturer, det är väl ganska svårt att inte se. Men dessa är ju bara diverse tendenser och symptom och något som är föränderligt. Inga av dessa är på något sätt fristående från oss själva, det är ju vi som formulerar och på så vis skapar världen varje dag. Världen är väl ingenting egentligen, det är väl därför den kan vara lite vad som helst. Det är inte bara "marknaden" som man ofta kopplar ihop med "systemet" som styr våra liv. Det är ju betydligt mer komplicerat än så. Marknaden är ju bara en konsekvens av diverse relationer, som i sin tur är sammankopplade med en massa andra strukturer. Asså ja tror inte att det finns nån liten nisse eller nåt litet samfund som säger hur allt är eller ska vara, nej det kommer ju från så himla många olika håll hela tiden. Det är nog ganska så slumpmässigt egentligen, och lite som svampar som ploppar upp från jorden hela tiden och som bygger en massa nätverk mellan varandra.

Ett virrvarr, ett komplext collage ja så skulle jag kunna kalla det! Men det fina är ju att vi kan förändra, eftersom det ser ut som det gör så har i alla fall vissa individer sjukt mycket frihet. Alla kan ju bara försöka påverka det som känns fel i deras egna liv, för det är väl oftast det som verkligen berör? Asså då kan ju jag till exempel hata den heterosexuella matrisen och vad den gör med mig, och som en konsekvens av det försöka förändra mig själv, min kontext och också påverka mina medmänniskor. Däremot så blir det kanske lite knäppt om jag ska hålla på och kämpa för ett drömsamhälle som kanske inte har så mycket gemensamt med den värld vi lever i idag. Allt kan formuleras, hur mycket vetenskaplig fakta som än ligger bakom så blir det inte sannare för det. Om man inte utgår från nuet och sin aktuella kontext och försöker göra det bästa av situationen så blir man nog väldigt bitter i längden, och det är det väl ändå ingen som vill. Alla vill väl bli lyckliga? Alla vill väl må bra? Alla vill väl ha kul? Därför odlar jag min egna trädgård, bygger upp vad jag vill själv vill ha och kan få. Eftersom jag kan, eftersom jag har min frihet.

Jag älskar John Galliano!

2008-11-06T09:50:00.003+01:00

Blandat från John Galliano fw 08 och ss 09
Fantastiskt trevligt och roligt!

Kropp och Knopp

2008-10-28T12:19:00.004+01:00

Mina valmöjligheter är oändliga. Jag kan ju bara välja och vraka, och vara precis vad jag vill. Mitt medvetande har ju faktiskt inga gränser, det handlar bara om vilka val jag väljer att göra och hur jag väljer att vara. Dock har jag en begränsning som fyller mig med frustration varje gång jag tänker på den. Den här begränsningen är min kropp; min stackars mänskliga biologiskt manliga kropp. Varför kan jag inte få ta mig ur den? Varför måste denna oerhörda mur finnas? Jag står över den, jag styr över den, jag är inte den men jag kan inte bli av med den. Eller kan jag? Hur långt kan man dra kopplingen mellan kropp och kontext? Det här är ju inget som jag kan svara på, men jag tänker och funderar. Nej kroppen får ju egentligen inte ta någon plats. Men samtidigt gör den det likförbannat. Även om jag inte upplever mig som en vit man så är jag ju det i andras ögon. Självklart kan även det förändras. Det finns inga gränser. Alla kan vara allting. Normen är en bluff. Tänker nog mest koncentrera mig på min kontext och min omgivning och miljö, men det är ju soft om dessa frågor sprids så brett som möjligt. Tyvärr så är ju frågan om kunskap fruktansvärt komplicerad. Men trendernas progressiva kraft är ju fantastisk. Att frågor som denna blir coola eller kreddiga är oerhört bra, eftersom det även bara som en symbol kan föras in i medvetanden och förändra kontexter. Länge leve möjligheterna, the american dream.

2008-10-16T10:01:00.000+02:00

jag är så himla trött på femtiotalet

vet att jag är sen men martina lowden I heart YOU forevah and evah

2008-09-30T21:28:00.005+02:00

Åh men stjärnor faller så snabbt, ja jag lider med dig Queen B. Tänker göra nåt fint av alltsammans, vet inte om det kommer bli mördeg eller smördeg men blir nog bra i alla fal. Allt var så självklart, sen blev det bortkopplat men allt flöt upp till ytan igen efter ett tag igen kändes ju konstigt men man kan väl inte förlita sig allt för mycket på sig själv trots allt. Vill experimentera men känner ibland att jag saknar fantasin, jag kanske måste komma i närmare kontakt med grekerna? Min brorsa kan skitmycket om deras mytologi, och det är ju värsta sagovärlden. En saga ska ju vara överallt och ingenstans. Känns som att den här texten är en pastisch eller kanske ett collage, ja collage låter ju mycket bättre i alla fall. Brinnande flagnor fragment kan ju vara trevligt att stöta på ibland ska man verkligen praktisera fullständig självkontroll? Ibland känns det som grodor som bara hoppar studsar bort på vägarna ger ekon och kristallklara konsekvenser men ibland verkar nervtrådarna snarare vara sammansatta av häftmassa. Knarrande kvarvarande minnen som rör sig och rör runt i soppan, fattar inte grejen med Italien och vad fan är egentligen en borgerlig flicka? Antar att Mr Hackett, alltså den riktiga människan Mr Hackett skaparen legenden mästaren blabla, skulle kunna svara på den frågan galant men det verkar ju som att mycket handlar om arv. Undrar hur det känns att leva en kontext där utsidan är tänkt att vara allt, men man saknar de egentliga grundförutsättningarna? Sen handlar ju mycket om nyanser vissa saker är svåra att acceptera men ärligt talat ingen människa bär på en sorg. Okej lacka inte på mig nu men visst mycket kan hända men vadå så där kan man ju inte hålla på... Tycker att Andy Candy verkar va världens softaste vill bara pussa pussi puss! Sen det är roligt med vissa(däribland jag) man har en massa blockpunkter murar om man tillsammans är många som funkar så så kan det ju bli jobbigt(men mest lustigt, kanske stelt dock) och man kan behöva någon som mjukar upp lite. Och for the record så var ggs02e05 :) men ggs02e04 :) + :0 så jag antar att det vinner...

BANG!

2008-09-22T18:39:00.004+02:00

Läser bangs nya nummer som har temat de intellektuella. Bara valet av tema tycker jag är förtjusande, och jag blir mer och mer nöjd för varje rad jag läser. Fantastiska berättelser om klass och kulturellt kapital av Maria Svaland, som jag faktiskt blir riktigt rörd av att läsa. Känns fräscht med vettiga klassperspektiv som verkligen säger nåt konkret . Reflektioner och insikter från intressanta personer, kulturpersoner, med en bredd som är imponerande. Allra mest dräpande är nog Maria Lönns skildring av poststrukturalistiskt sex. Det var hilarious. Och så var det fina bilder och ja jag blev så uppfylld av läsningen!

YSL SS 09

2008-09-15T19:40:00.002+02:00

Fabulous!

babapada

2008-09-15T19:00:00.004+02:00

Fixattrixattänkt och byggt upp på nytt, chillar och najsar, tänker och skriver. Går ut på lång promenad i periferin/industrin käkar burgare snackar skit diskuterar kommer fram skapar tillsammans bah naajsar....uppfylld/begeistrad/moody. Läser text på rodeo om kartellen, sveriges första gangsterrappare! tänker asballt lyssnar som fan känner mig fett tung, fascinerad av brott/rikedom/samhället/perspektiv/den hårda vägen? Köper nya balla byxor ler åt hösten vinkar som drottningen från sin vagn, lallar liksom ballar. Pratar den nya generationen, kids som är små oroliga och intressanta berättar små historier om dittdatt och fnatt för en, fast dom inte förstår det själva. Oroar mig över skit (i onödan?) man kanske måste ha problem skapar i alla falla alltid nåt för en själv men det är rätt soft egentligen kanske en bra krydda intvetja. Väntar på vän som borde komma snart ibland är jag väldigt stressad kommer jag få magsår? Dessutom druckit typ fem koppar kaffe idag, påskyndar säkert utvecklingen. Är lite ledsen pga andras olycka är faktiskt rätt empatisk(i perioder) känns jobbigt många banor är svåra mycket är svårt. Bygger egna små pastischer målar med vackra pasteller demonstrerar framför kungen och kommer över min egen nervositet. Bygger upp gör rätt, struktur kan ju behövas trots allt insiktens sötma framtidens fötter...

you only like him cause he's sexually appealing

2008-09-09T21:54:00.005+02:00

Just nu läser jag den svenska författarens Mara Lees debutroman Ladies, och det är strålande läsning! Boken handlar till stor del om yta, om drömmen om perfektion. Om objekt och subjekt, om roller, begär och vem som egentligen sårar vem. Upp och ner, fram och tillbaka, formen hoppar i tiden och ur olika personers perspektiv och har en fräsch kontextuell syn på människan. För att ena i stunden vara en spännande flärdroman, så hoppar den till snarare filosofiska betraktelser över konsten, moralen och människan. Blandningen av högt och lågt är något som tilltalar mig mycket eftersom det skapar en slutprodukt som ser många fält, får med många perspektiv och som samtidigt är en njutning att läsa. Är det inte det som känns i sanning samtida, en syn som blandar tacky chillad popkultur samtidigt som den väver in mycket klassiska "högkulturella" passager? När den självförhärligande modernismen fått säga sitt, och den andra halvan av nittonhundratalet bestått av fragmentarisk och uppbrytande (ofta) mycket teoretisk litteratur så kan nu den "fina" litteraturen visa att den också kan vara "ful". Med en teoretiskt post-modern världssyn absolut, men med en mer avslappnad syn på sig själva och sin samtid. Ingen orkar längre stå på barrikaderna, socialismen är död och motståndet måste ta nya former. Att acceptera är en sak, att inte bry sig är kanske en annan. Jag är besatt av tidsanda, zeitgeist, eftersom det formar oss såpass mycket, eftersom vi alltid är en del. Ladies var för mig något av det mest intressant jag läst när det gäller skildringen av vår tid, och vår tidsanda.

Nytid

2008-09-03T12:29:00.003+02:00

Vi går hösten till mötes och en säsong med ett mångfacetterat, avancerat, excessfyllt, tartanbesatt, lite blommigt lite färgglatt och levande modeklimat tornar upp sig. Det känns intressant och jag går runt i citydjungeln och letar spets, päls och lack men finner bara skit. Varför blir vissa trender så stora medan vissa ba spolas förbi utan att någon tar notis? Vill inte se mer helsvart, baskrar, alldeles för stora väskor, upprullade chinos eller plågad modemedvetenhet. Hatar konformitet, är världens snobb. Sen kommer ju nyfilmatiseringen av Brideshead revisited upp på bio snart och då kommer väl mitt älskade preppy börja misshandlas av 16-åriga snorungar utan känsla för passform, färg eller stil.... ja ja säger då det. Men det är väl ändå dags för det antar jag. Känns lite snopet bara. Ja jag kör ju mitt race i alla fall och trivs med det, ja menar det finns ju alltid en framtid. Förresten så såg jag första avsnittet av Gossip Girl säsong 2 igår vilket var behagligt och allra mest njöt jag av Chucks fantastiska kostymer.
Nån gång ska jag skriva mina memoarer och idag har jag i alla fall skrivit baksidestexten! Kändes jättebra och jag log förnöjt åt min egen (inbillade?) förträfflighet. Skönt att känna sig viktig. Om man ska tala musik den här hösten så är det bara tre saker som gäller för mig. Supremes, Katy Perry och Of Montreals nya skiva. Den är rolig, knäpp och barnslig. Om förra skivan handlar om depression så handlar denna om sex, vilket är en intressant cykel. Nu ska jag lalla.

Bostad

2008-08-16T16:31:00.003+02:00

Så här kanske man kan bo...

jagjagjagjagjagjag

2008-08-16T15:40:00.004+02:00

Tänker med hopp och förundran, ibland trillar ett äpple ner från trädet och allt rullar vidare. Bygger gångar för mig själv i vilka jag kan spankulera och spekulera. Älskar att komma till insikt, flytet när allt kommer på plats och allt inte längre känns förmultnat och förtvinat. Sånt kallas utveckling. Funtar på reklam och tjäna cash, så jag kan gå på mina så kära finresturanger käka hummer och köpa Prada utan att det känns så väldigt. I ena sekunden känns det som en underbar idé, i andra ser jag en dokumentär om Mexico, gränsen till USA och alla som vill fly, och empatin sväller över mig. Vad är vad och vad är viktigt? Vilken väg ska man välja för att nå lycka? Kommer lågkonjunkturen att förstöra mitt liv? Jag har en fri vilja. Just här just nu har jag fått det fina privilegiet. Hur ska jag förvalta det hur gör man? Det sista jag vill bli är en avdomnad 25-åring med vilsna framtidsambitioner, en försvunnen ungdom och utan juste lägenhet. Vill inte stanna i Uppsala och dricka öl, vill inte plugga idé- och lärdomshistoria och litteraturvetenskap i flera år och bli en bitter "akademiker" utan jobb och utan möjlighet till mer CSN. Skulle det va jobbigt att jobba med reklam, tycker jag för illa om den här världen? På många sätt kanske men frågan är ju om man skulle bry sig. Man är man är man är endast i situationen, i nuet, i sin egna aktuella kontext. Jag vill ju maximera min lycka som människa. Det är ju trots allt det enda relevanta. Skulle inte klara av ett kneg där jag behövde slita mina timmar me nåt jag tycker är trist för en jävla skitlön. Typ som sjuksköterska, visst jag hjälper människor, men vadå funkar det verkligen som morot i längden? Känns som att man skulle bli bitter och blasé. Nej jag vill leva och sprudla, göra nåt jagjagjag tycker är kul och utmanande, även när jag är 35. Och sen vill jag ha betalt för mödan. Betalt så att jag kan ha en juste lägenhet, köpa en soffa från Josef Frank, luncha på nåt soft hak, resa på trevliga resor och i allmänhet bara ha en viss standard. Gud lite vidrig låter jag ju, men hur som helst tycker man ju oftast sjukt bra om sig själv i nuet. Vet inte om jag har några ideal som jag så ofta förr känt att jag har, det kanske mer är någon form av medvetenhet. Ja vad vet jag, kalla mig positiv realist. Vill kunna träffa intressanta människor, leva ut mina passioner och utvecklas, hela tiden utvecklas! Kan man det som arbetslös? Det finns så många olyckliga människor, det är så stor chans att man själv blir det. Pengar spelar verkligen en roll, klass och lycka finns det absolut ett samband mellan. Och dessutom är jag man, så jag har inte riktigt samma möjlighet att gifta mig rikt på grund av de patriarkala maktstrukturer vår värld vilar på. (Ja jag vet att det är typ enda nackdelen här i världen för en man, men ändå, jag tänkte jag ändå kunde lyfta upp den. Och ja jag vet, det är egentligen en fördel).

fångat på youtube

2008-08-05T19:13:00.002+02:00

"att alla är lika jo.. men det e inte så likt en svensk att gå med 25 pers och råna en person på mobilen-.. föersten varför gr man sånt? ska man dela mobilen eller, det e ni jävla turkar o somalier som förstör.. OCH NI ANVÄNDER HELA MAC DONALDS MED ERA FAMILJER! alldrig nån plats där.."

Kommentar från alias "fittslickarna" till videon "rasister".

Vänner

2008-08-01T12:14:00.005+02:00

Hemma i Sverige igen och ba naaajsaaar efter en massa resor och blaj, nu senast i Paris. Flög uppe i luuften för första gången i mitt liv, ne se de hade jag inte gjort förr, och det var ju en upplevelse i sig. Det var Ryan, min gode vän Ryans förtjänst. Han e soft och så, ibland känns han lite horig kanske, men han har oftast charmen på rätt ställe även om han är typ största egot i världshistorien. Han är ju irländsk också, vilket kan kännas lite exotiskt, och ibland drömmer jag om en riktigt spårad pubrunda i Dublin med honom, ja se det vore ju något alldeles extra... Jag har fått så många vänner den här sommaren, Ryan är bara en bland många! Min engelska vän Mr. Hackett har också vart en juste lad som hjälpt med mycket, han e lite stiff kanske men han e väldigt go och mjuk innerst inne, bara man lär känna honom lite närmare, vilket jag önskar att fler fick chansen att göra. Sen har ju jag ju min belgiske vän Mr. Margiela och min italienska vän Guccilito, men dom e så jävla uppblåsta och självgoda så jag pallar inte ge dom en massa kredd för dom behöver verkligen inte mer bekräftan dom gamla stekarna, ne jag säger då det, det finns ju en hel värld för dom därute! Det är lite drygt med vissa typer ibland, glider på moln i sin egna lilla bubbla och har så jävla mycket attityd till övers ne då kan ja bli lite trött och vill ba prutta... Speciellt om dom inte e så jävla snygga elle balla egentligen, utan bara glider snålskjuts på sitt jävla efternamn eller nåt annat jävla arv, arv i allmänhet är så jävla töntigt. Diggar self-made asså, the american dream, självförverkligande, indie goes vuxen, entreprenörskap, personligt varumärke, marknadsföring, herregud ja måste skaffa nya vänner!

Tedags

2008-07-12T12:31:00.004+02:00

Jag är långt ute i ingenstans och fånar, jobbar, kämpar, lagar, fixar och allt sånt en alldeles vanlig pojke boende på landet sysselsätter sig med. Ibland lagar jag och vännen med stort V avancerade grytor fyllda med all världens krydderier och fanskap. Båten är också en kär vän här, den ligger nere vid vattnet och ibland åker vi på äventyr med den, kanske badar, kanske upptäcker nya öar och ibland får vi bensinstopp....då måste vi ro, men det är helt OK! Det är ju bara skönt med lite motion, hallå endorfiner! Vi är konstiga och dumma, och ibland växer vi in i varandra och tänker samma tankar säger samma ord och det känns ganska fint och vackert. Ibland är vi gift gammalt par och tjurar om vem som plocka undan sist, det känns löjligt men samtidigt skoj! Imorgon ska vi hälsa på min farmor som bor i närheten här, käka lite käk, hon är gammaldags men samtidigt go. Visst ibland saknar ja min dötuffa citypersonlighet och och allt sånt, ja visst det gör jag ganska mycket, men jag är ändå nöjd hallå nu är jag här, tjänar lite cash, cashar in lite nya erfarenheter, lite nya pusselbitar, ba min kontext blir ba bättre och bättre! Att få en landetsida i personlighetsmönstret är säkert skitbra och ger typ tiotusen nya perspektiv. Saknar mänskor saknar känslor men ja hemma om typ 8 dar! Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, som gamla mor i farstun sa. Nu ska jag sluta med det här fjanteriet måste äta bulle!

Electro Livin

2008-06-04T21:42:00.007+02:00

Har nästan lov nu och njuter av hur sommarens konturer och planer blir klarare för var dag som går. Berlin, Värmland och Paris verkar bli det som ska avverkas, och därmed fyller jag kvoten för både det nationalromantiska och kosmopolitiska. Känns bra att vara mångfacetterad. Lyssnat på Lil Jon och annan crunk idag och njutit av de grymma beaten och skrattat åt den, vad ska man säga, patetiska rapen. " Bitches Ain't Shit", haha. Klart man kan ju döma ut dom och hata dom och aldrig sätta dom nära sina öron, men jag har ingen lust för jag njuter av energin. Ingen anledning att moralisera, hur många artister är inte as, hur många människor och opinionsbildare är inte det. Lil Jon och hans kompanjoner är väl kanske nåra av dem som är öppnast med sin hållning, till och med värre än svensk raps superstar Ken Ring. En bedrift kanske, men man kan ju lyssna på musik av olika anledningar. Vissa dagar vill va man ha samma hat och energi som en hardcore gangsta, sen vill man va en liten poppojke igen med tweepopen allra, allra närmast hjärtat. Skulle bli ledsen om den onda rapen tog över mitt juvenila hjärta helt och hållet och fylla det med attityd, förtryck och annat "dark stuff". Tror trots allt att det är starkt nog att peta ner just den där rapens ambitioner dit den hör hemma, på det rent affektiva trappsteget. Rent affektivt så är det fina solskenet nåt som också påverkar, det börjar ju bli rent ut sagt subtropiskt här i Uppsala! Suttit vid ån och njutit av solen med vänner i dagar och veckor nu, till sist svimmar man kanske av. Det gjorde jag faktiskt en gång förra året på grund av lite för mycket sol och för lite vatten, en ganska obehaglig upplevelse. Så drick mycket vatten, behave yourself.

Naiv

2008-06-02T21:29:00.005+02:00

Peter Jensen S/S 08

Ja men så här vill jag att det ska se ut för det är barnsligt, roligt, vackert, förförande, tacky och lite naivt. En massa fina pasteller så att man känner sig lite som tuggummi, och säg mig, är det inte underbart att gå ut och känna att man är typ ett paket HubbaBubba? Och ja jag är allvarlig, jag uppskattar att känna mig på det sättet. Hur som helst en i sanning nyskapande designer med kläder som är klassiska och rakt på sak, men originella, roliga och lite löjliga på ett charmigt vis. Sen är det ju grejen med det amerikanska också, för det känns ju rätt amerikanskt. Lite sådär skön amerikansk inställning till livet, bara softa på stranden eller gå på stan som 1966 fast all over again. Lättsamt sådär, så skönt så. Fatta Beach Boys, "I wish they all could be california", ärligt talat vem skulle inte vilja va som dom, tänka som dom och leva som dom?

Om majskoj och finflott

2008-05-28T19:00:00.005+02:00

Promenade des Anglais, Edvard Munch

Lite trött och grinig men mitt barnsliga förstånd håller ändå i sig. Tittat på staden och husen med en vän idag och uppskattat sommarens ankomst. Hela humöret och lättjefullheten växer sig till oanade höjder och mina obligations blir lite uppskjutna till framtiden, men jag föredrar ändå att göra saker intensivt. Dötrist med halvdant. Laddat ner Spiritualizeds nya skiva, den är fin och skör. Fantastiska gospelkörer så jag bara gapar. Dom är vackra tycker jag. Sån där vilapåkvällenmusik, så man kan få tänka och känna lite. Det mesta flyter på fint annars tycker jag, inga yttre eller inre angelägenheter som verkligen kräver nånting av mig. Alla fall inga såna tvång, kan ju göra saker som kräver nåt bara jag vill och tycker det är kul. Frihet är vad jag vill ha, vingar på ryggen och framtid i blick. Annars får det va.

Dagen

2008-05-20T23:35:00.005+02:00

Idag såg jag på Gossip Girl och det var ju ganska roligt, en massa lustiga intriger och konflikter och väldigt fina kläder. Alltid kul med kostymdramer. Annars sprungit lite ,skönt med endorfiner, och så läst lite Kvinnor och Äppelträd av Moa Martinsson, bra fin samtidigt vidrig och skrämmande bok som känns smart och rätt tidig. Uppsala Pride i helgen verkar ha en del skoj grejer, så det känns som att en del av helgen borde ägnas åt det. Tänkt även på strumpor och det var väl lite skoj, dessutom saknat varmt intensivt solsken och ett litet torp i Hälsningland, långt ute i skogen, precis vid någon fin liten sjö. Skönt att få ligga läsa och bara flyta där, och laga roliga middagar till nåra fina vänner. Det måste nog finnas el i torpet, annars skulle det va svårt för mig att uppskatta det hela tror jag. Så fast i mina bekvämligheter. Tänk att inte ha nåt kylskåp och typ nån jobbig gasolspis eller allra värst en ugn som man måste elda med ved, det vore pain.

Knugen

2008-05-19T21:32:00.003+02:00

Va fan säger ja nu då?

Intercom

2008-05-19T21:21:00.006+02:00

Om man nu kan säga att vi har personligheter, blablabla, annars tänker jag mest på kommunikation idag. Typ snack, titt, lukta, kolla allt möjligt sånt där som vi säger saker till varandra med. Inte bara orden som gör det, inte då, det vore väl för tråkigt. Miner, kroppen, knoppen, våra kära kläder, titten, flörten ja allt vad det nu kan va. Ganska skoj, vad skulle vi göra utan det. Ibland tror folk man säger annan grej än man vill säga, det är tråkigt och då känner man sig lite arg på sig själv, går man för långt kanske? Men vissa förstår vad man vill, man kan nicka eller tänka eller nåt. Men om någon inte fattar, då märker man det också. En konstig min av förundran eller avsky eller vad det nu kan va. Om det är skratt kan det va lite vad som helst, kan va snällskratt eller hånskratt, alltid vet man inte heller. Då blir man fundersam och kan få sig en tankegnagare under dan eller så. Jobbigt med sånt som varken är det ena eller det andra, när man inte vet helt säkert. Ibland kan nog sånt bli riktigt illa, rakt ner i fördärvet kanske bara för lilla kampen i hjärnan aldrig vill lägga av. Tjillevippen.

Paradox

2008-05-17T22:55:00.004+02:00

Jag, och troligtvis även många andra människor får ofta höra att man är paradoxal och motsägelsefull. Hur kan tycka du tycka det samtidigt som du tycker det där, och hur kan du göra sådär när du tycker sådär? Att man som människa är motsägelsefull verkar för många vara förbjudet och någonting fult. Men varför egentligen? Alla människor är ju väldigt komplexa, och vi lever i och har blivit formade av en värld som är mycket pluralistisk. Som många poststrukturalistiska filosofer påstår så lever vi i en värld som inte riktigt håller ihop och är väldigt motsägelsefull. Då är det väl ganska självklart att man blir så som människa också. Att ha ett absolut medvetande som har vissa principer som den lutar sig på känns i längden stagnerande och auktoritärt gentemot sig själv. Allt går ju från stund till stund, från ögonblick till ögonblick. Vi lever i en massa olika sammanhang och medvetanden, och våra personligheter blir pluralistiska och mångfacetterade. Egentligen så är det väl ganska fint och fascinerande, och något som jag tycker känns dumt att förneka.

Söderberg

2008-04-13T18:34:00.004+02:00

Läser Martin Bircks ungdom av Hjalmar Söderberg, ska skriva en analys av den i min kurs i litteraturvetenskap. Fångas av det klara, färgstarka och livfulla språket, hur han fångar miljöerna, tidsandan och människan. Hur han kombinerar den mycket personliga historien om Martin Bircks barndom, ungdom och tidiga vuxenliv med resonemang om kärleken, dikten, tillvaron och allra främst religionen. Uppgörelsen med religionen och födandet av den sekulariserade 1900-talsindividen är väldigt intressant, intelligent och främst väldigt klarsynt. Boken gavs ut 1901 och det var då ändå relativt radikalt med så pass icke-religiösa tankegångar, en konflikt som speglas tydligt i Martin Bircks relation med sin mor. Väntar med bävan på de sista sidorna, vill inte riktigt att boken ska ta slut för alltsammans är allra mest så vemodigt vackert.

Designed by Apple in California

2008-03-23T19:30:00.004+01:00

Åh jag vill till Sunny California, åka motorcykel längs kusten, en solig, molnfri himmel och leva The Californian Dream. En ljus och vacker lägenhet med stora fönster, ganska nära till både kusten och centrala LA. Vara så där lite ekonomiskt oberoende och jobba med nåt skumt som bara vita medelklassamerikaner kan. Typ nåt konstgalleri kanske, med löjligt hög hyra som inte är något som helst problem att betala. Sen kanske ha lite vaga kopplingar till nöjesindustrin, och ibland känna på livet i villorna i Beverly Hills på nån fest eller så. Åka på lite olika trips när man känner för det, varför inte Sydafrika eller nåt annat som är lagom exotiskt men där man ändå känner sig hemma, alla pratar ju engelska. Ingen kan förneka, det skulle kännas underbart. Kanske ha en oförskämt snygg cabriolet också, bara för känslan. Skulle föredra en BMW, med lite tysk lyxkänsla. Ha en massa fucked up-relationer, but it's all just fun. Sen sol hela tiden, och inga jobbiga årstider som håller på att leka med ens humör. Ever dreaming, men det är så det ska va.

Tokyo/Sveg

2008-03-19T15:17:00.003+01:00

Var på besök i ett av Uppsalas på landet belägna perifera villasamhällen igår. Länge sen jag var i en sån miljö, det var ganska lustigt. Det är ju väldigt svenskt. Allt ligger nära och bra, blir väl nån liten bubbla för många kanske, kan säkert vara fint. det är ju bra för barnen åtminstone. Haha. Alla kanske inte trivs så bra, men så är det i och för sig alltid. Hur som helst så är det mer isolerat. Jag uppskattar inte isolation, vill ha tusen möjligheter och massa människor. Vad man än tycker så är det ju ett väldigt intressant fenomen. Man kan undra varför folk väljer att bosätta sig i ett sånt samhälle. Är det ekonomin, isolationen eller möjligtvis gemenskapen? Lite närmare till allting, många kanske känner att de kommer närmare människor där. Det blir ju inte samma som att bo inne i en stad, och även om Uppsala inte är världens metropol så är det ju i alla fall mer anonymt. Det är olika det där, hos dagens människor, om man uppskattar anonymiteten eller inte. I en stor stad kan man ju leva utan att någonsin synas egentligen. Samtidigt finns det hur många människor som helst, så man kan få dubbelt upp. I det egna livet, synas hur mycket man vill bland olika kretsar av människor, och ute i stan bara vara vem som helst. I ett litet samhälle finns det inte så många människor, och inte så stora sociala möjligheter, men alla vet vem du är, och det är nog en viktig trygghet för många. Andra finner trygghet i staden istället, just att inte synas, man känner sig kanske snarare otrygg med att leva i ett samhälle där alla vet vem du är. Handlar självklart om vilka erfarenheter man gått igenom vad man föredrar, men det är ett lite intressant fenomen att båda polerna är så tydliga. För några år sedan var det första gången någonsin i människans historia som fler människor bor i städer än på landsbygden. Och landsbygden blir mer och mer avbefolkad, speciellt i ett I-land som Sverige. Jobben försvinner, och många känner nog att de vill bort, både av ekonomiska och sociala skäl. Finns en massa media som berättar om större sammanhang, även människor som lever helt isolerade kan nu få tillgång till all världens information. Det är väl lätt att man börjar längta. Det känner jag själv, eftersom jag får veta hur mycket som verkligen finns i världen, vill man ju uppleva så mycket som möjligt. Och det gör man ju inte så lätt i Vilhelmina. Drömmarna blir större när kunskapen blir större, och nästan hela Norrland flyttar till Stockholm. Sen är ju frågan om drömmarna verkligen blir besannade där, men livsstrukturen blir ju en annan i alla fall. En stad erbjuder ju mer misär än landsbygden också, alla sidor av myntet finns representerade i dess mest extrema former. Det handlar ju om att klara sig själv i en större utsträckning, finns inte en övergripande gemenskap som det lilla samhället nog faktiskt ändå erbjuder, om det nu gör det. Bra eller dåligt, sant eller falskt, vad vet jag.

Annalkande

2008-03-17T22:45:00.004+01:00

Maison Martin Margiela Fall 08

Redan den här vintern har höga kragar varit en ganska tydlig trend. Det skapar en viss profil, något att gömma sig i lite, en viss attityd. Något som många gärna anammar verkar det som. Nästa höst och vinter verkar det fortsätta lite på samma sätt, i alla fall enligt Martin Margiela. I hans höstkollektion är de höga kragarna, i en mycket vid, hög och extrem form, ett tydligt inslag. Här handlar det verkligen om att gömma sig, ofta går kragarna upp över näsan. Det ger en väldigt intressant silhuett, som är både vacker, spännande, modern och nästan futuristisk på samma gång. I like.

Funktion

2008-03-16T19:05:00.007+01:00

Le Corbusiers Villa Savoye, 1929

Här skulle jag vilja bo. Belägen i lugn, fin trädgårdsmiljö utanför Paris. Byggt redan på 20-talet, och så totalt modernt, fridfullt och funktionalistiskt rakt igenom. Underbart, ge mig.

Lazy sunday afternoon

2008-03-16T12:56:00.005+01:00

Samtidsskildringen i form av melodifestivalen igår var en intressant upplevelse. En del bidrag med en hel del charm, men det mesta ganska platt. Väldigt ytligt måste jag säga, utan någon känsla helt enkelt, och det mesta var också väldigt dålig musik. Intetsägande känns som det bästa ordet. Skivbranschen tjänar i alla fall en massa pengar, en enda stor lanseringsfest som Dagens Nyheters kultursidor uttryckte det igår. 25 av de 32 deltagarna släpper skivor i efterskvalpet av den stora tillställningen. Vill egentligen inte vara så hemskt kulturelitistisk, det här talar ju faktiskt till många människor. Självklart inget fel med det egentligen, folk får ju tycka om vad de vill. Men det är ju bara produkter, nånting skapat för att tjäna en massa pengar. Kan inte kalla det för riktig kultur, det är ju knappast skapat ur ett konstnärligt behov. Inte som jag ser det i alla fall. Maia Hirasawas mellannummer var det överlägset bästa, det var fint. Gillar hypen av singer/songwriter-tjejer med speciella röster, som började med Laleh och Anna Ternheim. Känns som betydligt mer tilltalande än den numera hjärndöda Lars Winnerbäck och hans likar. Tyckte verkligen om Winnerbäck i början, hans 90-tals-skivor var verkligen bra, men hans senaste grejer är verkligen riktigt trötta. Han har ju blivit " folklig" och jag måste hemskt nog erkänna att jag brukar börja döma ut musik när den blir folklig, den blir ju faktiskt en produkt då. Jag känner att de flesta brukar förlora det vackra i sin musik när de börjar tjäna en massa pengar på den, känns som att det viktiga för dem blir att göra en ny skiva för att tjäna några extra miljoner, man måste ju säkra framtiden för sig. Har verkligen en sann respekt för artister som fortsätter att göra musik från sitt hjärta, och lite gömmer sig från det hemska i musikbranschen. Alla vill ju tjäna pengar, vem vill inte bli rik, jag vet inte om jag själv skulle fortsätta att vara en independentartist om jag skulle ha en möjlihet att bli rik på min musik, om jag nu skulle vara i en sån situation. Pengar har ju en sjuk jävla makt, som jag tror att de flesta dras till. Det är ju ganska synd, man får se hur ens egna utveckling blir, vilket håll man kommer dras till. Kan man ju aldrig säga. Tiden får ha sin gång helt enkelt.

På skoj

2008-03-13T22:16:00.006+01:00

Humor är viktigt för alla människor tror jag. Något som bryter av, något som skapar glädje och man mår själv bra av att vara rolig, det skapar självförtroende. Men ibland, för vissa människor, verkar det som att allt ska handla om humor, och då främst humor i form av ironi. Allting man diskuterar och analyserar måste avslutas med ett skämt verkar det som, för annars är man lite för pretentiös och lite för allvarlig. Och jag håller med, det kan ofta vara ganska befriande med ett litet skämt. Men ibland blir det så mycket, och man får inte längre vara helt allvarlig, nej då tror man ju att man är nåt. Usch så fruktansvärt. Ärligt talat så tycker jag att jag är nåt ibland, och att det jag säger ska tas på allvar. Allt är ju inte på skämt, och om man anser det, vad tycker man egentligen är viktigt då? Om all musik man lyssnar på bara är en kul grej, då tycker man ju inte att musiken är viktig längre. Om alla åsikter man för fram måste skämtas om efteråt, tror man verkligen på dem då? Jag vet inte riktigt, men för mig känns det viktigt att ta en del saker på allvar också, annars känner jag inte riktigt att det är på allvar, och många saker är ganska allvarliga tycker jag. Vissa kanske anser att det mesta är på skämt, en kul grej liksom, och skämta på ni, det är lugnt för mig.
Men jag är inte heller bara tråkig och på allvar, inte helt och hållet i alla fall, så här kommer lite mode med en stor dos humor.

Henrik Vibskov Spring 08

The Modern World

2008-03-11T20:07:00.005+01:00

Julie Mehretu

Berlin

2008-03-04T21:39:00.007+01:00

Målar lite på skoj och drömmer om att vara son till någon 1900-talsaristokrat under 20-talet, en sån som flydde till Berlin eller Paris, lekte lite konstnär, slösade bort en massa pengar och mest levde i allmän dekadens. Det vore ju bekvämt kan man känna ibland. Lite äckligt också. Känns bra att det inte är jag. Skulle vara skumt att verkligen aldrig behöva prestera någonting, och ändå kunna leva precis som man vill. Inte för att jag behöver prestera så mycket egentligen i framtiden heller för att få det hyfsat bra, vi har det ju ganska automatiskt ändå vi barn av väst. Fast inte riktigt lika extremt. Vi har ju dock en himla massa tid att fylla upp, i alla fall när vi är unga, som de flesta människor måste ägna åt total prestation. Därför det finns en populärkultur i alla fall, för all leda och tid som finns där för oss, och det uppskattar ju de flesta av oss. All konst först från överklassen, och i den post-moderna tiden även från medelklassen och arbetarklassen, en skillnad där i alla fall. Nu är ju tyvärr en skrämmande stor del av den kultur som konsumeras i västvärlden bara en produkt. Inte kultur längre, inget skapat ur ett kreativt behov, bara någonting att tjäna pengar på. Mycket sprids genom vårt kära medium televisionen förstås, Idol, MTV, kassa Hollywoodproduktioner till filmer och hemska sitcoms, den väsentliga kulturen i många människors liv. Passiviserande och fördummande, allting för att skapa en bättre konsument och en mindre fritt tänkande människa. Det är obehagligt hur elastiska människor verkligen är, vad man kan göra med våra tankar, hur lättpåverkade vi faktiskt är. Usch, privat-tv är sannerligen lite lätt deprimerande att tänka på. Återgår till där jag började istället, och kanske något lite mer uppigande, så här kommer en målning av Otto Dix, som kanske inte kom från ett aristokrathem, men som i alla fall verkade i Berlins 20-tal.

Splittring

2008-03-02T17:33:00.011+01:00

Det känns som att allt är lite splittrat idag. Nån slags brytningstid. Det syns på många sätt tycker jag. Dels på människor i min närhet, man lever i flera olika sammanhang samtidigt, som är väldigt skilda från varandra. Hela tiden måste man anpassa sig efter den situation man befinner sig i för tillfället, och två nästan skilda personligheter utvecklar sig. Kanske inte bara två, det kan självklart vara än mer uppdelat än så. I själva identiteten upplever man självklart då också en splittring, och det kan ju vara någonting både positivt och negativt.
Någon annanstans där man kan se denna splittring i dagens människa och i själva tidsandan är i dagens mode.

Dries van Noten Spring 08

I vårens herrkollektion från Dries van Noten är denna konflikt tydlig. Dels det klassiskt välklädda i skjortan, byxorna och tröjan, och i ett par espadrillos, dock i en excentrisk färg, och sedan den lätta nylonrocken över som ett skydd mot någonting annat, för att bli mer anonym, för att bättre passa in i situationer man kan hamna i. Det kan handla om vilken del av samhället man rör sig i för tillfället, vilken social zon, eller bara som ett sätt att uttrycka sin splittrade personlighet. Man vet inte riktigt var man befinner sig, i vilken tid, eller i vilken miljö.

Vårt samhälle är mycket splittrat. Den tryggheten vi har levt i sedan andra världskrigets slut i västvärlden är på väg att ta slut. Det fungerar inte längre, och det börjar bli tydligt för människor. Dels genom det samhälle man får se genom de olika situationer man hamnar i under sitt egna liv, och dels genom själva samhällsutvecklingen. Men samtidigt vill man hålla fast vid det gamla, eftersom man ser det som en trygghet, och man vet inte riktigt vad det nya är, och det skapar en rädsla för det hos många människor. Det är denna konflikt som har skapat många av de splittrade identiteter som nu är på väg att bli vuxna, och som redan är det, och det är också denna konflikt som visar sig i själva tidsandan, i politiken, i konsten och i modet.

abc

2008-02-27T17:00:00.002+01:00

Rothko ger mig färg och ljus.

Fast

2008-02-26T22:29:00.001+01:00

Jag är trött på alla onödiga begränsningar i människor. Bara grejen att man har stört sig lite på nåt hos någon, och att man sen är helt stängd mot denna någon. Eller alla små regler att leva efter, hela grejen med att ha en struktur att följa, varför egentligen. Visst klart det är soft och att man kanske fixar en massa grejer effektivare, blablabla, men så himla tråkigt. Att ha en mall att följa begränsar hela utvecklingen hos sig själv måste jag säga att jag tycker, det stänger vägar. Visst man har ju alltid en viss ram i sig, man är alltid den man är för tillfället, och man tycker det man tycker då. Frågan är ju varför man ska sätta regler för sig själv, vad man gör och inte gör, olika distinkta principer att stänga in sig i. Då är man ju fast där sen, i alla fall för ett tag. Känns bättre att bara låta floden forsa.

En enkel grej som att se sig som någonting, att identifiera sig med någonting, är ju egentligen väldigt reaktionärt för sig själv som människa. Jag är jag, subjekt, individ, människa. Det är bara mina tankar, mina känslor, min egen lilla unika sammansättning, just för stunden. Känns bra att känna så. Jag har sökt så mycket i mina dagar, strävat efter att hitta någonting. Vadå liksom, vad skulle det vara egentligen? Inget annat än där jag är just nu. Något annat kan aldrig riktigt existera.

Klart att jag drömmer, jag älskar att drömma. Men det är på ett annat sätt nu. Det finns nog inte riktigt en mall som jag nån gång kommer finna, det som jag drömt så förtvivlat mycket om, där jag kommer vara hemma, och detta eviga lycklig. Hoppas att jag aldrig hittar hem. ”Hem” känns mest Alf Svensson, och bara en del av allting hemskt här i världen.