jagjagjagjagjagjag

Tänker med hopp och förundran, ibland trillar ett äpple ner från trädet och allt rullar vidare. Bygger gångar för mig själv i vilka jag kan spankulera och spekulera. Älskar att komma till insikt, flytet när allt kommer på plats och allt inte längre känns förmultnat och förtvinat. Sånt kallas utveckling. Funtar på reklam och tjäna cash, så jag kan gå på mina så kära finresturanger käka hummer och köpa Prada utan att det känns så väldigt. I ena sekunden känns det som en underbar idé, i andra ser jag en dokumentär om Mexico, gränsen till USA och alla som vill fly, och empatin sväller över mig. Vad är vad och vad är viktigt? Vilken väg ska man välja för att nå lycka? Kommer lågkonjunkturen att förstöra mitt liv? Jag har en fri vilja. Just här just nu har jag fått det fina privilegiet. Hur ska jag förvalta det hur gör man? Det sista jag vill bli är en avdomnad 25-åring med vilsna framtidsambitioner, en försvunnen ungdom och utan juste lägenhet. Vill inte stanna i Uppsala och dricka öl, vill inte plugga idé- och lärdomshistoria och litteraturvetenskap i flera år och bli en bitter "akademiker" utan jobb och utan möjlighet till mer CSN. Skulle det va jobbigt att jobba med reklam, tycker jag för illa om den här världen? På många sätt kanske men frågan är ju om man skulle bry sig. Man är man är man är endast i situationen, i nuet, i sin egna aktuella kontext. Jag vill ju maximera min lycka som människa. Det är ju trots allt det enda relevanta. Skulle inte klara av ett kneg där jag behövde slita mina timmar me nåt jag tycker är trist för en jävla skitlön. Typ som sjuksköterska, visst jag hjälper människor, men vadå funkar det verkligen som morot i längden? Känns som att man skulle bli bitter och blasé. Nej jag vill leva och sprudla, göra nåt jagjagjag tycker är kul och utmanande, även när jag är 35. Och sen vill jag ha betalt för mödan. Betalt så att jag kan ha en juste lägenhet, köpa en soffa från Josef Frank, luncha på nåt soft hak, resa på trevliga resor och i allmänhet bara ha en viss standard. Gud lite vidrig låter jag ju, men hur som helst tycker man ju oftast sjukt bra om sig själv i nuet. Vet inte om jag har några ideal som jag så ofta förr känt att jag har, det kanske mer är någon form av medvetenhet. Ja vad vet jag, kalla mig positiv realist. Vill kunna träffa intressanta människor, leva ut mina passioner och utvecklas, hela tiden utvecklas! Kan man det som arbetslös? Det finns så många olyckliga människor, det är så stor chans att man själv blir det. Pengar spelar verkligen en roll, klass och lycka finns det absolut ett samband mellan. Och dessutom är jag man, så jag har inte riktigt samma möjlighet att gifta mig rikt på grund av de patriarkala maktstrukturer vår värld vilar på. (Ja jag vet att det är typ enda nackdelen här i världen för en man, men ändå, jag tänkte jag ändå kunde lyfta upp den. Och ja jag vet, det är egentligen en fördel).